 |
 |
|
|
|
|
|
| På begäran
från många elever skall jag här så kort o gott det går att presentera
mig och hur det hela började.
Om ni tröttnar på att läsa allt kan ni klicka på mina gamla hästar
här ovan och se hur de såg ut. Jutagården som gården heter, här är jag född ( o här skall jag dö) det är också min far och farfar. När jag var liten hade vi traditionellt jordbruk, så jag är född med olika djur och såklart häst. På våra ardenner och kvigor lärde jag mig, balans får jag väl säga, inte ridning. Jag började rida lektion som tioåring på en nystartad ridskola på Gamlebo gård härintill, Lerums Ryttarförening var det som drog igång denna, idag kallad Lerumsortens ryttarförening. Men den skolan blev kort och jag for vidare till Bö i Göteborg. Min far Bengt tyckte bäst om hästarna på gården, och lovade mig såklart en egen ponny när jag skulle fylla tolv. Denna första ponny, Dayk, var en i modern tid kallad welsh partbred. Dayk var sex månader när han kom till mig, jag red själv in honom. Han hoppade bra när han själv ville, vår största bedrift tävlingsmässig var att vinna en Terränghoppning Lätt C. I slutet på 60-talet kom det en liten flicka som ville rida, Marie hette hon. För min första lön ( jag jobbade på Ljungdals Färgfabriks kontor) köpte jag Nicke, en liten ponny som hon kunde rida på, ifrån hästhandlare Evert Karlsson. Detta var början till vår ridskola och många hästar kom sedan från honom, fram till slutet på 80-talet. Min nästa " egna " häst köpte jag från Lunnebacken i Hjo på auktion 1971, han såldes med namnet Jupiter, men när jag sedan fick hans registreringsbevis hade han namnet Sigfried han kom från Wales och det var förmodligen en welsh partbred det här också. Fyra år var han, han älskade att löshoppa över allt han såg här hemma, i fritt tillstånd alltså, på banan med mig dessvärre gick han på bakbenen i varje hörn ladda o hoppa ett hinder, tre gånger så var man ju utesluten. Min far läste en artikel om en tränare som hette Dadde Nätterquist, den skall du träna för sa han. Tjugo år gammal drog jag ensam iväg med min häst o trailer till Grällsta Ridcenter i Sala och fick min första riktiga hoppträning. På en vecka fick Dadde mig o Jupiter att hoppa hur lätt som helst. Efter att bara ha vägrat ut oss blev det felfria runder gång efter annan, upp till medelsvår B tog vi oss. Under 70-talet började jag min ridlärar utbildning, först PRIK-I, RIK 0, RIK I och RIK II. Det var ju dags för intresset för ridning hade ökat och många elever sökte sig till vår ridskola. Fler av dessa har i vuxen ålder kommit tillbaka antingen för sig själva eller med sina barn, det tycker jag är jätte roligt. Min tredje "egna " häst köpte jag som tvååring 1977, Fallman hette han, men Dadde döpte om honom till Fallma´n, man kan ju inte heta fall man när man hoppar. 1979 gick vi vidare till rikskvalitets tävlan på Strömsholm om hamnade där på 17:e plats som jag var mycket nöjd med då det var många deltagare. Med denna stora valack tävlade jag mycket, men tyvärr oftast med fyra fel, oavsett hinderhöjd. Även honom startade jag medelsvår B med. Avel var något jag kom att bli intresserad utav, även detta fick jag i arv av min far. Han hade ju tidigare fött upp Ardenner. 1971 köpte vi ett Newforest sto som hette Heather IV, hon var dräktig och fick ett hingstföl, isabell som döptes till Pascal. Han var den första född för mig, men den riktiga egna uppfödningen där jag själv valde hingst etc, blev Wannethe året efter 1972 hon gick här till 99 tror jag. Fem föl Donnethe, Winnethe, Minuette, Baron och Hertigen. En kort period med shetlandsavel men dessa ersattes med welshmountain. 1975 kom dom första stona, Skeda Flirt och Eppynt Blaze. Därefter hingsten Heolldu Escort. Samtidigt som jag tävlade Fallma´n fick jag för mig att ha två hästar med på tävling och hoppade några tävlingar på lektionshästen Soldier Blue, men storleksmässigt skillde de sig för mycket för att det skulle kännas bra. Så 1982 köpte jag en ny häst till mig, ännu en Jupiter . Han var tränad, tävlad och klar. Och såklart också då utsliten, och det visades sig snart. Från att hoppa med glädje och kapacitet upp till lätt A kunde han nästa gång tvärnita, behandling o vila , och så rullade det på några år. Han fick sedan bli lektionshäst. På hösten/vintern 86 hände det mycket. Var på kurs för Dadde och Fallma´n började plötslig bara inte vilja hoppa och då var det absolut något fel. Det visade sig att en gammal sårskada i karleden inte bara var ett ytligt sår, efter vila och behandlingar och inget bra resultat.... I september åkte jag till Aachen på Internationell Welshutställning och blev kär, i en svart walesare. Som tur var som pappa sa så var det bara en häst. Och historien om Tennesseee är en egen lång roman så den får inte plats. Det var också genom Tennessee all cob avel började. Och alla mountain importer som har byggt upp våra småponnylektioner. Men hoppningen gav jag inte upp ännu. Dadde hade hittat en ny hopphäst till mig Fulica, så hon blev min i december. Ett härligt sto som älskade att hoppa men ganska så svårriden speciellt utan hinder. Henne tävlade jag fram till 1992 då en skada satte stopp och hon blev avelssto och dräktig med Tennessee. Det är hon som är mor till mina welshpartbred Fame, Farrago, Fantasie, Foxtrott och Fantomen. 1994 deltog Tennessee på
den Internationella utställningen i Peterborgu i England, en häst och 12
fans gjorde resan. I utställningsringen visade Johan Becker honom och de
kom fyra. Själv red jag honom i ridklassen och vi fick en tredje
placering. |
| Copyright © 1998-2004 ~ Gunn Johansson ~ All
rights reserved Foto © Sture Andersson |